JÄRNVÄGSNEDLÄGGNINGEN, AVVECKLINGEN OCH SLUTORD
Nedläggning
Genom bl.a. bilismens stora och snabba utveckling efter andra världskriget blev, som jag tidigare nämnt, många järnvägar olönsamma "Järnvägsdöden" slog till. De järnvägsnedläggningar som blev följden, vari Vikbolandsbanan ingick, påskyndades av statens järnvägars ledning genom bl.a. att en nedläggningsgrupp. med placering på distriktsexpeditionen i Norrköping, tillsattes. Dess uppgift var att utreda, förbereda och även påskynda nedläggningarna.

Genom att riva upp sidospåren på stationerna försvann möjligheterna till fortsatt godstrafik och inkomsterna minskade. Vägbusstrafik insattes för att konkurrera med de mest lönsamma turerna för järnvägen. Det senare gällde främst sträckan Norrköping - Söderköping.

Vid godstransporter på normalspårsvagnar mellan Valdemarsvik - Norrköping Östra (normalspårsvagnarna transporterades på överföringsvagnar s.k. "grodor" och överfördes till normalspår genom en överföringsramp, som var belägen i närheten av Norrköpings slakthus) omlastades en del vagnar vid Norrköping Östra och godset transporterades med SLAB:s lastbilar till Norrköpings Central istället för att använda överföringsrampen. Detta medförde att SLAB:a.,kostnader tog transportvinsten och järnvägen redovisade förlust för transporten.

 Första nedläggningsutredningen för bansträckan Kummelby - Arkösund fick göras om, då bl.a. all biljettförsäljning på Norrköping Östra för nämnda bansträcka ej medtagits. De flesta månadskorten löstes på Norrköping Östra-. Nämnda åtgärder bidrog till att nedläggningarna kunde genomföras c:a ett a' två år tidigare än beräknat. Att nedläggningen skulle komma var nog alla beredda på. Förlusterna ökade för varje år och det var ej försvarsbart att driva järnvägstrafiken längre på dessa linjer.

Så kom Kungl. Majt:s beslut om nedläggning av bansträckan Kummelby-Arkösund. Delsträckan Östra-Husby - Arkösund den 31 aug. 1960 och Kummelby - Östra-Husby den 1 nov. 1960.

Bestämmelserna var att först överföra byggnader och mark till andra statliga, verk om de så önskade. Av det som sedan var kvar försåldes byggnader med mark på offentlig auktion och banvallsmarken försåldes i första hand åter till de fastigheter, varifrån den exproprierats.

Av statliga verk var det endast vägverket, som var intresserade av marköverföring eller vägrätt. Det gällde mark till nybyggnad eller breddning av vägar bl.a. vid Kuddby och Arkösund.

Östra Vikbolandets kommun begärde att få förvärva stationsområdena med byggnader samt en del banvallsmark i Östra-Husby och Arkösund.

Kommunens förhandlare vid ovannämnda förvärv var: talman Ivar Johansson, Östra-Husby, riksdagsman Erik Glimnér. Jonsberg, byggmästare Sven Johansson, Arkösund, byggnadsnämndens ordf. Gotthard Pettersson, Jämjö och lantbrukare Arthur Israelsson, Lundby.

 
Avveckling
Omedelbart efter att trafiken upphört. började man med upprivningsarbetet. Räler, växlar och brukbara slipers transporterades till Norrköping Östa för upplag. En del räler och växlar samt sliprarna kom till återanvändning. Av de övertaliga rälerna skrotades större delen.

Då jag svarade för äganderätten för distriktets fastigheter blev det min uppgift att försälja byggnader och all mark.

Först gjordes förfrågan om andra statlig verk hade intresse, av förvärv. De statliga verken hade nämnligen förköpsrätt. När denna utredning var klar gjordes en ägorättsutredning. Därigenom blev det klarlagt, när det gällde järnvägens gränser m.m ..Staketen markerade ej alltid den rätta gränsen och då marken var exproprierad var gränsen ej måttsatt. Samtidigt fick man reda på vem som var lagfarna ägare till intilliggande fastigheter.

Genom talman Ivar Johanssons förslag i riksdagen erhöll de statliga verken rätt att försälja byggnader och mark till kommunerna utan att utbjuda till offentlig försäljning. Genom denna bestämmelse kunde kommunens förvärv ske genom förhandlingar utan offentlig auktion.

Vid Arkösund förvärvade kommunen stationsområdet (ca 17200 m 2 ) med stationshus, uthus, godsmagasin, torvlada, lokstall i , jordkällare och vattenkälla. Dessutom förvärvades banvallen (ca 24300 m ) mellan stationsområdet och Gåsåkers hållplatsstuga. Större delen av stationsområdet var parkerings och vägmark. På banvallsmarken anordnades väg till bl.a. Nordanskogsbadet. För ovannämnda betalade kommunen 50.000:- kronor.

På offentlig försäljning (auktion) försåldes följande stationshus, ban- och hållplatsstugor med tomt.:

Gåsåkers hållplatsstuga med uthus och tomt (1236 m ) försåldes-till Lennart Eriksson, Gåsåker för 12.800: kronor.

Isnäs hållplatsstuga med uthus, godsmagasin och tomt (4652 m2 ) försåldes till Sven Fagerberg, Norrköping för 13.200: kronor.

Vid Isnäs försåldes (på anbud) även tomt (1550 m 2 ) till f.d. ladugården, som ombyggts till fritidsstuga till Arvid Martinsson, Norrköping för 850:- kronor.

Jonsbergs hållplatsbyggnad med uthus och tomt (3162 m2 ) försåldes till Anne-Marie Johansson, Norrköping för 11-500:- kronor.

Jonsbergs banvaktsstuga med uthus och tomt (3595 m 2) försåldes till Birger Persson, Butbro. Finspång för 7.600:- kronor.

Fastigheten Narvetorp 1:2 (5172 m2) vid Jonsberg (Stationsträdgården, nyanlagda vägen mot Skriketorp m.fl. samt banvallen från Jonsbergsån fram till länsväg 876) försåldes till Gerda Nilsson, Ekenberg för 207:- kronor. Samtidigt erhöll hållplatsbyggnaden vatten från vattenkälla på Ekenbergs mark.

Kättinge stationshus med uthus, godsmagasin och tomt (5035 m 2 ) försåldes till Anna-Lisa Eriksson, Kättinge för 36.560:- kronor. Anna-Lisa Eriksson förvärvade senare även lastbilsgaraget och större delen av det återstående stationsområdet.

Den återstående banvallsmarken försåldes till de fastigheter, varifrån den exproprierats.

Vid Isnäs och Jonsberg har väg anordnats på banvallen, de ingår i vägsamfälligheter.

Även ägovägar har anordnats på banvallen bl.a. till Käfsebo.

 

Slutord
När nu järnvägen är nedlagd och mark och byggnader försålts kan man ställa frågan vad betydde järnvägen för vår bygd under de 65 år den varade. Fram till andra världskrigets slut. minst 50 år, hade den en oerhörd betydelse. Järnvägen var inte bara en kommunikationsled, vid stationen fanns möjlighet att förrätta post- och bankärenden under flera timmar per dag och detta minst sex dagar i veckan.

Med bilismens snabba utveckling minskade järnvägens betydelse fram till nedläggningen. Efter nedläggningen kom en reaktion av saknad. Ordspråket att "Man saknar inte oxen förrän båset är tomt" besannades.

Särskilt besvärligt blev det för de samhällen. som vuxit upp kring stationer och hållplatser. Jag tänker särskilt här på Isnäs, Jonsberg och Kättinge. De kom nu vid sidan om kommunikationsleden, där bussturer anordnades.

Affärerna har upphört och platserna har blivit något vid sidan om allfartsvägen.

Järnvägen hade även en social funktion. De järnvägsanställda försvann från bygden och bidrog till avfolkningen.

Många är de som träffats vid stationen för att "se på tåget" under dessa år Stationen var en träffpunkt för många av bygdens ungdomar.

Nu är järnvägens saga all. De flesta sagor brukar sluta väl, så var ej fallet med järnvägen. Kanske hade det blivit något annat om Arkösund hade utvecklats som Vikbolandsbanans pionjärer drömde om.